Klumpen av ångest i bröstet växer och gör ont och det är liksom svårt att andas. Och jag tänker tillbaka och saknar.
Vad hände med sommaren och allt som var då? Varför tog det slut och vad var det som gick så fel?

Och jag försöker verkligen hålla fast vid att allting händer av en anledning. Men emellanåt är det jävligt svårt måste jag erkänna. Hur kan allt det som har hänt leda till någonting bra?


Och jag hatar att inte kan sova. Jag ska upp om inte ens fem timmar och jobba, men jag kan inte sova. Kroppen skriker att jag måste sova, hjärnan också, men det går inte.
Hej du underbara insomni!

Skitskitskit


Kan ingen bara ta mig långt bort härifrån? Jag vill glömma och gå vidare, men sålänge jag är här så går det inte.





Inte när du är i närheten.

Godmorgon Ångest
Godmiddag ångest
Godkväll Ångest
GOD JÄVLA NATT Ångesthelvete!

Japp. Nu ska jag festa bort min ångest tänkte jag. Och neeeej, jag vet att det inte är smart gjort, speciellt inte med tanke på att det var festandet igår som orsakade skiten. Men vet ni vad.

Det skiter man väl i!

Trollolololol! Bilagan kommer invaderas av oss undersköna plåtdjungel-dockor med en trasighet av aldrig tidigare skådat slag!

Men ojoj, nu ropar fulölen att jag måste dricka den!

Peace ouT Motherfuckers!

Sagor för barnen som är som du
(om en tunnel vid ljusets slut)
Jag är din vän och vi lär oss av varann
(det är ett av skälen)
Ge dom ett finger och värm min hand
(i ett iskallt IKEA-land)
Du är min vän och vi lär oss av varann
(bara ett av skälen, ett av skälen,
ett av skälen, ett av skälen)

Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
(vilken färg har själen)
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
(vilken färg har själen älskling)

Ge oss en chans vi är äldre nu
(vi ser ljuset vid tunnelns slut)
Ge oss en chans vi kan lära av varann
(det är ett av skälen)
Sagor för barn som är vuxna nu
(TV:n står på som bakgrundsljud)
Jag är din vän och vi lär oss av varann
(bara ett av skälen, ett av skälen)

Så snurra min jord igen
Radion spelar vår sång
Stockholm ligger öde och världen håller andan
(vilken färg har själen)
Snurra min jord igen
För allt vi drömde en gång
Allt som du gör blir till pärlor på min panna
(vilken färg har själen)

"Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår"

-Kent - Utan Dina Andetag



Ja, jag lyssnar på Kents låtar, dock inte Kent utan remakes av Carolina Wallin Pérez. Awesome säger jag bara.
Som den poet jag är måste jag ge lite creds till Kent för deras texter.

Lugn
Vart är du?
Mitt Lugnt
Du är det enda som får mig att fortsätta
Vart är du?
Överge mig inte
Lugn, kom tillbaka?

Jag behöver mitt lugnt, jag behöver få tid att andas och vara själv. Och då menar jag inte själv som det har varit senaste tiden, själv med min ångest.
Jag behöver hitta mitt lugn och vara själv med det. Ta hand om mig själv. Jag vill inte gå sönder mer. Jag kan inte gå sönder mer. Jag måste få finnas för mig själv nu, jag kan inte vara allas bästa vän jämt. Jag kan inte ha människor runt mig hela tiden. Jag kan inte tillåta mig själv att försöka lösa andras problem, för jag går under av mina egna då.
Jag vill tillbringa dagar hemma i lägenheten utan massa människor runtomkring mig, borträknat kombosarna då såklart.
Jag vill städa, läsa, poppa musik, laga mat och titta på film. Pyssla om mig själv, bada, måla naglarna, lägga ansiktsmask, lyssna på Tchaikovsky och dricka te. Jag vill bli hög på kaffe, sjunga högt och rita oförståeliga bilder, lägga pärlplattor och somna till Thundercats. Jag vill dricka varm choklad och läsa VG, blogga långa meningslösa inlägg och beklaga mig över samhället. Jag vill hata och älska, skratta och gråta.
Med mig själv.




Men nätterna är långa när man ensam. Och jag har splittrats lite för mycket senaste tiden för att klara mig själv under dygnets mörkaste timmar.

Vad finns det att säga när orden fastnar i strupen?
När man velar mellan att stå på fast men ostadig mark eller kasta sig ut i det djupaste mörkaste vatten.
Vad kan jag säga? Jag är ledsen, men jag kan inte kontrollera det här.
Jag kan inte hantera mig själv.
Vad kan jag göra?
VAD I HELVETE KAN JAG SÄGA UTAN ATT SABBA ALLT!?
... Eller är det redan försent?

Jag vill säga allt
Jag vill berätta precis allt
Men jag kan inte
För du skrämmer mig
och mina ord försvinner från min tunga

Förlåt
Jag är ledsen
Jag är inte arg på någon annan än mig själv
Jag är inte ledsen för någon annan än mig själv
Jag är fucked up
På riktigt

Förlåt

Jag är med och tävlar om en plattång HÄR!

En hinna för min syn
Spinnande tankar
Jag vet hur det slutar
Precis som alltid
Ensam och kall
i oändligt mörker
Våta ögon
Tysta skrik
Och en längtan efter Dig
Precis som alltid

Jag vaknade imorse och hade skitont i huvudet och ryggen, ringde till jobbet och sjukanmälde mig, sen somnade jag om och vaknade lite före två. Så efter 13 timmars sömn kände jag att jag vill göra nåt, nämlingen INGENTING! Så jag bjöd hit Carro på kaffe. Dricka kaffe, prata och lola runt på funnyjunk och lolpics, that's what we've been doin'!
Jag tankade även hem camp rock 2, så jag tänker slå ner mitt arsel i soffan och kika på den och The rock. Borde äta nåt också, klämde nyss i mig några vindruvor, är hungrig men inte sugen på någonting.
Så anyways, jag är trött, grinig och har ont. Och jag inte motivation till att göra nånting alls.
Så har min dag sett ut. Och den kommer nog fortsätta så också.

Pz

Maria Mena strömmar ur högtalarna, och påminner mig om sommaren som jag saknar och hatar.
Jag har lyssnat på Finntroll hela dagen så lite variation kändes behövligt. Jag har städat och diskat och plockat ner julsakerna, burit ner jullådan samt köksdörren i källaren, städat åt pälsklingarna samt motionerat dom, städat badrummet och fixat iordning mer plats där, torkat lite golv och sytt ihop soffan, möblerat vardagsrummet, tagit ner julgardinerna och satt upp andra. Produktiviteten flödar, trots att motivationen är på noll. Men att sysselsätta mig själv håller ångesten i schakt någotlunda bra, så jag håller igång!

Fast nu får det faktiskt vara färdigstädat för idag, jag orkar inte mer! Nu ska jag istället ta en välbehövlig dusch, laga lite havregrynsgröt, mysa ner mig i soffan, tända lite ljus och kika på nån film en stund innan jag ska sova.

Pz

Överlevde gårdagen bättre än förväntat. Lite dricka, mycket trevligt sällskap, hemfärd och massvis med glädje och skratt med kombosarna när vi väl var hemma! Helt underbart måste jag säga. Jag hade jätteroligt och mysigt och ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att parta igår även om det just då kändes som en dålig ide. Haha. Idag har jag dock FRUKTANSVÄRT ont i huvudet och nacken, jag tänkte att det bara var baksmälla först, sen påminde Charlie mig om att jag fightades med Tyr igår, HAHAHA. Hur jävla smart är jag egentligen? Han höll fast mig i nån konstig ställning med armen runt min nacke, jag anar starkt att min pain kommer därifrån! Att jag har ont bakom örat kom jag på inte var så konstigt heller eftersom han visade att det finns en nervpunkt där, jag rasade ihop på trottoaren. Hahaha, men roligt hade jag då iaf! Tyr skulle ju bara vara snäll och visa hur man gjorde för att försvara sig!
När jag och kombosarna kom hem till lägenheten så lagade vi mat och skrattade, det var lovely! (Men vad kan man förvänta sig när man bor med lovely poeple liksom? ;)  )

Nu har Simon, Per, Carro och Moggis precis gått hem, Charlie och Pierre har redan sagt godnatt för länge sen, och jag funderar på att gå och dejta kudden jag med.

Livet fortsätter framåt, vad som än händer, så stannar inte tiden. Inte heller går den fortare eller i takt med vad som man själv tycker passar. Men det fortsätter framåt som den alltid har gjort och alltid kommer göra. Tack Gud för det säger jag! För det är det enda jag vet att jag kan vara säker på.

PzOuT

Jag hatar att vara ensam
Jag hatar att du kan få mig att känna mig så omtyckt och så hatad
Jag hatar att min hjärna säger nej när hjärtat säger ja
Jag hatar att jag har så dålig motivation och självdiciplin
Jag hatar att ha ångest 24/7
Jag hatar att min ångest påverkar mitt liv så fruktansvärt mycket negativt
Jag hatar att jag skrämmer dig
Jag hatar att människor blir sårade när jag försöker tänka på mig själv i första hand
Jag hatar att jag hatar

Och jag hatar att jag inte vet vad jag ska göra nu, sen, då.

Men mest av allt så tycker jag otroligt mycket om dig.

... Jag tar min ångest och dom sista spillrorna av vad som är kvar av mig och drar till Ullis och dricker alkohol och försöker ha roligt. Vem vet när nästa gång blir liksom?

I will party with my pain!

Och jag undrar för femtioelftetusende gången hur i helvete allting kunde blir såhär fel. Vart gick det snett någonstans? Och går skadan att reparera, eller är det bara att kasta skiten åt helvete och köpa någonting nytt?

Vart kan man slänga ett liv, finns det några återvinningcentraler för "förbrukade liv". För mitt liv känns förbrukat.
Jag har inte mycket kvar att ge och jag ingenting att ta.
Och vart fan kan man köpa sig ett nytt liv sen? Varför finns det inga "livsaffärer" där man kan välja ett liv som man tror skulle passa en, köpa det och liksom bara Move On?

Och varför kan man inte begå ett selektivt socialt självmord? Det vore ju någonting fantastiskt. Tänk att vara som död för alla människor man inte vill ha i sitt liv och i sin närhet. Att bara kunna koppla bort dom totalt och slippa allt lidande relationen med dem medför.

Kan man välja sitt liv?



Och hur, HUR, kan jag känna mig som ensammast på planeten när jag har massvis med vänner nära? Ibland känns det som att jag håller dom så nära att jag ska kväva dom, och ibland känns det som att jag håller dom på så långt avstånd att jag är rädd att dom ska försvinna. Men det gör dom inte, dom är alltid nära. Så varför känner jag mig så fruktansvärt isande kyligt ensam?

Jag och badrumsgolvet connectade lite fint igår, jag känner att vi hittade någonting speciellt. Inte klagade det över blodfläckarna jag orsakade eller gnällde på att jag dunkade huvudet i det när jag inte kunde röra mig. Otroligt vad ett badrumsgolv kan ge en människa i spillror.
Nej, gårdagskvällen sög. Hårt. Jag kom hem, slängde av mig jackan och skorna, sprang in i badrummet och spydde några gånger, ramlade ihop i en liten kvidande hög, skakade som ett asplöv, lyckades få upp telefonen och ringa till Ullis.
Ullis och Maria kom hit, torkade blod och tårar, gav tröstande kramar.
Jag svalde piller med alkohol för det verkade smart just då.
Ullis och Maria gick igen.
Pierre kom hem.
Sen är det svart.
Nada
Jag kommer inte ihåg mer.
Alls

Bara att när jag vaknade imorse så kändes allting bra. Som förut liksom. Tills jag fick se min arm och kom på vad som hände igår.

FanfanfanFANHELVETESJÄVLASKIT!

Hur jävla misslyckad får man bli? Jag är för i helvete inte normal på en fläck. "Hej, lås in mig föralltid för jag vet inte om jag är mänsklig"

Grattis
Jag förstörde det igen

Grattis
Du är värdelös, du sårar mig och jag hatar dig

Försvinn

bortbortBORT

Jag orkar inte se dig

Pepp pepp pepp!
Egentligen är jag inte pepp, jag är skittrött och less på allt vad människor och liv heter. MEN jag försöker vara positiv och glad istället, och be amazed dudes, det funkar!

Dessutom hämtade jag ett paket på vägen hem, innehållandes tre par byxor, två legging och två linnen. What's not to be happy about liksom!?

Nu ska jag åka buss buss buss och pallra mig hem till mina fina Smulan!

Moodswings som attans känner jag. Jag skrattade nyss sjuk mycket med mina kombosar, och nu ligger jag i sängen och ska försöka sova, väckarklockan ställd på halv sju, och mår halvtaskigt jättedåligt. Men jag får väl helt enkelt försöka hålla ut och överleva kvällarna, för mina dagar är oftast toppen och jag är pepp mest hela tiden. Jag har inte tagit några lugnande pills på flera veckor, med endast ett undantag. Inte heller har jag rört sömntabletterna eftersom dom suger gnupung och gör mig groggy i MINST 12 timmar, det funkar inte när man ska jobba. Nu velar jag mellan att sluta med efexoren också, eller ringa och få nytt recept. Jag är inte säker på om dom funkar eller inte, det kanske bara är placebo? Jag vet att kroppen har vant sig vid pillsen nu iaf, och om jag ska sluta så kommer jag må skitdåligt rent fysiskt. Men mentalt, har dom hjälp nåt? Jag tror faktiskt det. Jag har fortfarande jättemycket ångest och massa tankar på självskadande. MEN, jag flippar inte. Jag får inte panikångest var femte minut, jag klarar av att umgås med människor och jag klarar av att gå till jobbet. Det känns som att den svarta ångestklumpen är inbäddad i mjukt garn eller nåt. MEN, det kan ju också vara så att jag bara har en bra period? Det går ju verkligen upp och ner hela tiden, så frågan är om jag ska fortsätta ett tag till för att se vad som händer?
Vi får väl se vad jag bestämmer mig för, jag mår helt okej ändå just nu, beslutet kommer fattas när jag känner att det är dags helt enkelt!

Imorgon ska jag åka till guldbyn och umgås med min kära Smula! Jag ska krama sönder henne, sen kommer vi skratta oss medvetslösa, för det är sånt vi gör! <3

Och jag måste bara nämna hur underbara mina kombosar är! Nånting med dom gör att jag känner mig trygg och lugn, och hur mycket dom än drygar så kan jag inte bli sur på dom, tvärtom så skrattar jag nästan jämt!
Mina finaste, bästaste pojkar, jag ångrar inte en sekund att jag flyttade ihop med dom. Dom får mig att komma ihåg att leva, vad mer kan man begära?

Perry <3 Charlie & Pierre = sant


G'Nite

Lyssna här


Är stört trött idag, tack och lov gick dagen ganska fort ändå, och jag funderar starkt på att gå och lägga mig ganska snart. Jag beställde en bok till biblioteket förra veckan om självskadebeteende, jag hoppas den kommer imorgon, för hur bra jag än mår just nu så är kvällarna jobbiga. Ibland riktigt riktigt jobbiga, men jag har gett mig fan på att inte ge upp den här gången, min kropp är ärrad nog nu. Den behöver inte mer knöliga missfärgade områden. Så nu jävlar ska jag läsa om vad man kan göra för att sluta tänka på skiten!

Hahahahaha! Jag och Pierre var säkra på att Charlie kom hem nyss, FEEEEEEL! Det var Domingo som kom in! Hahaha, vi måste vara mer noggranna med att låsa dörren tror jag!


Peace!

Time, make it go faster or just rewind
To back when I'm wrapped in your arms

All afternoon long it's with me the same song
You left a light on inside me, my love
I can remember the way that it felt to be
Holding on to you

I can't forget you when you're gone
You're like a song that goes around in my head
And how I regret, it's been so long
Oh what went wrong? Could it be something I said?

Time, make it go faster or just decide
To come back to my happy heart

-Lenka


Jag tänkte att eftersom jag skriver så tråkiga inlägg nuförtiden, så kan jag ju iaf bidra med en låttext! Låttexter har liksom blivit lite av en obligation att ha med i mina inlägg. Nu har jag dessutom hittat en ny artist att lyssna på! Eller ja, hon är inte ny egentligen, men för mig är hon det. Lenka. Extremt mysig musik och gulliga texter, me like!

Jag har ju upptäckt att jag tycker hemskt mycket om kvinnliga artister med speciella röster och eget sound. Maria Mena, Florence and the machine, Regina Spektor, Amy Lee och Anna Ternheim för att nämna några! Lenka har inte riktigt hunnit fastna till hundra än, men det dröjer nog inte länge innan hon får joina repeat-listan på spotify på riktigt!

Och appropå musik. What's up med att ha en "musikstil" egentligen? Jag fattar inte riktigt grejen med det, gör ni? Jag lyssnar på extremt blandad musik, och har i princip alltid gjort det. Visst, ibland fastnar jag ett tag på en viss genre, men det handlar mest om att jag hittar en artist jag gillar, inte själva musikstilen i sig. Jag lyssnar på allt från Tchaikovsky till Eminem, Sonic Syndicate och Martin Stenmarck. Schlager, jazz, dansband och country är dock bannlyst, jag hatar det. Blues också. Och ja, det finns massa musik som jag tycker är skit. MEN, det är min personliga uppfattning av musiken som är sned, inte musiken (antar jag?)
Så hursomhelst, vad är grejen med att ha en musikstil? Räcker det inte med att man gillar musik, uppskattar vacka toner och fina kompositioner?

Nej, fyfan för att placera människor i fack, till och med när det gäller musik.

Draveldravelsvammelsvammel, puss och godnatt säger jag!

Kollektivet är hemma Charlie sover, Pierre spelar tvspel, jag sitter vid datorn. Allt är som vanligt vill säga.
Eftersom jag inte somnade förrän vid sex-tiden imorse, så är dagens schema tomt. Sånär som på att titta på nyaste One Piece-avsnittet med Pierre. Whopopidoo, idag är en lat dag, jag är helt enkelt inte pepp på att göra någonting alls förutom lalla omkring här hemma iklädd mitt långa linne och mina raggsockor, med håret i en slarvig tofs. Ja, det är ganska illa, men hey, who cares? Jag är sunk idag helt enkelt!

Och fyfan vilka tråkiga inlägg jag skriver! Mina kära läsare, ni får helt enkelt acceptera att när jag mår bra är jag sjukt okreativ och kan bara skriva om meningslösa dagliga händelser. Jag lovar att skriva ett sånt där långt och vackert inlägg, som jag vet att ni älskar att läsa, nästa gång ångesten håller på att slita mig i småbitar. Tills dess får ni helt enkelt försöka stå ut med min gladhet.

Whopidoo ffs!