Mycket tankar, mycket känslor, mycket snack, mycket jobb. Det blir liksom för mycket mycket av allt känns det som.
Men nu är det på gång, planerandet av framtiden. Och det känns jävligt bra ändå.

Och jag vet inte ens varför jag har kvar den här bloggen, det var skönt att ha den när jag mådde som sämst och kunde spy galla över mänskligheten, skriva ner alla tankar och känslor. Men det behövs liksom inte längre, jag skriver i mina anteckningsblock om jag har inspiration, det räcker.
Men vi får se, jag kanske återupplivar den här så småningom, när jag har saker att skriva om igen. Tills dess jobbar jag och spelar gitarr, klappar på råttor och lägger pärlplattor.


Peace

Den västa känslan; När jag inte har någonstans att fly. Paniken över att vara fast, över att inte ha någonstans att ta vägen. Att jag inte har någon fristad, ingen plats dit jag kan springa när det blir för mycket, när påfrestningarna blir för tunga. Det är inte bara väggarna som krymper, det är varje hus och gata, varje korsning och rondell, som krymper och kryper närmare.

Jag behöver en fristad. En refug. Ett ställe där jag kan få lugn och ro.









Jag orkar inte.

Loggar in på bloggen och inser att mitt senaste inlägg var för en månad sen. Inser samtidigt att jag verkligen suger på det här med uppdatering. Fast å andra sidan vet jag inte riktigt om det spelar någon roll, det är inte direkt många som läser min blogg längre. Och jag har inte direkt mycket att blogga om. Det känns så klicheé att blogga om alla vardagliga saker. "Idag var jag på stan", "idag åt jag sushi", "idag bråkade jag lite med min ena kombo", "idag..." Ja, ni fattar va? Jag mår liksom alldeles för bra för att ha tid att skriva långa poetiska inlägg om allt mellan himmel och jord. Jag har så mycket annat att göra, jag jobbar, spelar gitarr, spelar keyboard, lägger pärlplattor, och mest av allt; jag umgås med underbara människor och jag skrattar.
Och även när jag inte är upptagen med annat känns ett vardagligt blogginlägg alldeles för tråkigt. Och även när det inte känns tråkigt, och när jag har massor med känslor inom mig som behöver komma ut, så känns ett blogginlägg inte rätt. Det är så mycket som är otroligt personligt, och jag vill inte blotta hela min själ för internet.

Någonting jag KAN göra dock, är att posta en bild på mitt senaste pärlplatte-projekt! Gjort av HAMA minipärlor, metallringar och textilrem. Mycket nöjd måste jag säga!