purjoloeken

Det förflutna har så lätt att helt plötsligt sneaka upp bakom mig och slå mig i ansiktet när jag vänder mig om. Som att det inte räcker med att det över huvud taget existerar.
Ibland bli jag påmind om saknaden. Över alla jag någonsin har mistat, som jag fortfarande älskar men inte tänker på så ofta, för att det gör för ont.

Jag måste lära mig att minnas.

"Charmanders are red, Squirtles are blue.
If you were a pokémon, I'd choose you.
Your smile is stronger than a Hyperbeam.
Like Jesse and James, we'd make the perfect team.
I'll stay by your side like Pikachu and Ash,
and I'll love you more than a level 80 Rapidash.
You're more legendary than a Zapdos, Entei or Mew.
But out of all the 150,
I choose you."



#EPIC!

Vaknade fett tidigt idag, och har dött av tristess femtioelva gånger om sen dess. Folk är bakis, spelar rollspel eller är allmänt tråkiga. Jag lyckades släpa med Charlie till ica och handla lite mat, sen tog det slut på socialiteten.

Idag suger det att vara jag.

Trött som ett djur, mestadels för att mina smådjur väckte mig inatt ett flertal gånger. Snart får dem separata burar, jag svär, jag pallar inte med att dem bråkar så fort jag ska sova.

Men det är bra. Det går bra. Jag jobbar nästan varje dag, jag behöver semester. Jag behöver komma bort och få tänka lite, just nu går allt på automatik och invanda rutiner.

Men det går bra.

Och konstnärandet går bra, jag har hunnit med massor på jättekort tid, jag och Ullis håller på med en akryl/pärlplatta med Pacman-motiv, den komemr bli awesome. Och jag målar samtidigt ett självporträtt. Jag trodde aldrig att jag skulle göra nåt sånt. Men det blir bra!

OCH, jag har för första gången i mitt liv spelat in två låtar. Det var läskigt, men roligt.

Fan, allting går så bra nu!

Jag brukar springa iväg på söndagar lite nu och då och konstnära mig lite. Igår var jag sliten och bakis och trött som ett djur. Men jag lyckades ändå producera någonting hyfsat vettigt. Temat var Självporträtt - så vill jag bli sedd. Nu orkar jag inte dra hela bildanalysen, men här är i alla fall resultatet.

Den känslan ni vet?
Precis.
Precis den har jag.

"Hejjagkangöravadduvillbaradustannarvidminsidaförjagkanintelevautandigförjagärenpatetisklitenmänniskasominte
skullekunnalevautanenannanmänniskavidminsidasomföljervarjestegjagtarför vad-händer-om-jag-måste-ta-hand-om-mig-själv?."


Kan människor sluta vara så jävla rädda för att vara ensamma?

Ja, jag är arg.
Och ja, jag är besviken.

Jag hade så höga tankar om mänskligheten.

Om allt.


Jag börjar tro att antingen är jag galen, eller så är det alla andra det är fel på.
Jag gissar på det sitnämnda.

Mycket tankar, mycket känslor, mycket snack, mycket jobb. Det blir liksom för mycket mycket av allt känns det som.
Men nu är det på gång, planerandet av framtiden. Och det känns jävligt bra ändå.

Och jag vet inte ens varför jag har kvar den här bloggen, det var skönt att ha den när jag mådde som sämst och kunde spy galla över mänskligheten, skriva ner alla tankar och känslor. Men det behövs liksom inte längre, jag skriver i mina anteckningsblock om jag har inspiration, det räcker.
Men vi får se, jag kanske återupplivar den här så småningom, när jag har saker att skriva om igen. Tills dess jobbar jag och spelar gitarr, klappar på råttor och lägger pärlplattor.


Peace

Den västa känslan; När jag inte har någonstans att fly. Paniken över att vara fast, över att inte ha någonstans att ta vägen. Att jag inte har någon fristad, ingen plats dit jag kan springa när det blir för mycket, när påfrestningarna blir för tunga. Det är inte bara väggarna som krymper, det är varje hus och gata, varje korsning och rondell, som krymper och kryper närmare.

Jag behöver en fristad. En refug. Ett ställe där jag kan få lugn och ro.









Jag orkar inte.

Loggar in på bloggen och inser att mitt senaste inlägg var för en månad sen. Inser samtidigt att jag verkligen suger på det här med uppdatering. Fast å andra sidan vet jag inte riktigt om det spelar någon roll, det är inte direkt många som läser min blogg längre. Och jag har inte direkt mycket att blogga om. Det känns så klicheé att blogga om alla vardagliga saker. "Idag var jag på stan", "idag åt jag sushi", "idag bråkade jag lite med min ena kombo", "idag..." Ja, ni fattar va? Jag mår liksom alldeles för bra för att ha tid att skriva långa poetiska inlägg om allt mellan himmel och jord. Jag har så mycket annat att göra, jag jobbar, spelar gitarr, spelar keyboard, lägger pärlplattor, och mest av allt; jag umgås med underbara människor och jag skrattar.
Och även när jag inte är upptagen med annat känns ett vardagligt blogginlägg alldeles för tråkigt. Och även när det inte känns tråkigt, och när jag har massor med känslor inom mig som behöver komma ut, så känns ett blogginlägg inte rätt. Det är så mycket som är otroligt personligt, och jag vill inte blotta hela min själ för internet.

Någonting jag KAN göra dock, är att posta en bild på mitt senaste pärlplatte-projekt! Gjort av HAMA minipärlor, metallringar och textilrem. Mycket nöjd måste jag säga!

"Jag som skulle vara ett skal
Jag som skulle vara så sval
Skulle ge mig själv en chans
Skulle hålla lång distans
Skulle råda evig fred
Skulle vara min egen smed
Så kom, kom igen
Det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet"



Hemma i gävle efter en fin lördag/söndag i stockholm. Johan bestämde sig för att följa med han också. Det blev väl inte riktigt som vi hade planerat, men det var awesome ändå.
Jag är trött
och sliten
och lite bakisseg
Och jag borde sova nu
Men det känns som att att jag saknar någonting
Jag hittar ingen ro riktigt

Och det gör mig lite ledsen

Jag är trött idag.
Så fruktansvärt trött.


Jag vakande med ångest för första gången på jag-vet-inte-riktigt-hur länge. Fett jobbigt. Inte blev det bättre av att bussarna var överfulla när jag skulle ta mig till jobbet. Massvis med högljudda tonåringar tidigt på morgonen var lite mer än vad min ångest klarade av, jag spydde när jag kom fram till bomhus. Men trots det så tog jag mig igenom dagen på jobbet väldigt smärtfritt ändå. Så länge jag håller mig sysselsatt så går det ganska bra.

Dock är jag helt slut nu, och mina leder gör ont. Så jag tror att den här trötta lilla tjejen ska ta och pallra sig in i duschen en sväng, sen krypa ner i sin nybäddade säng och sova så länge hon kan! (dvs till kvart över fem när larmet ringer).


Så hoppas vi att morgondagen blir bättre helt enkelt.

Drog till Ljusdal igår och träffade min underbara Oan! Vi har inte setts på typ ett halvår, så vi gjorde det vi alltid gör, tittade på Förhäxad! Haha, löjligt, jag vet, men så underbart att återuppleva gamla minnen! Efter en lång sovmorgon så tog jag mig ändå hem till gävle igen.

Så. Nu har Caroline precis kilat hem ifrån kollektivet. Vi tillbringade kvällen med att dricka te, diskutera religion och krig, lägga pärlplattor och prata pojkar. Jag spelade lite gitarr också, jag har fortfarande inte helt fått skiten att flyta på som jag vill, men det fixar sig nog.

Nu ska jag sova, papi hämtar mig klockan 12.00, då ska vi till årsunda och träffa nya voffisen!

Och ja, mer intressant än så är väl inte mitt liv just nu. Jag jobbar 75% hela månaden, +inlärning på stadsbiblioteket som börjar nästa vecka. Sen sover jag och tittar på serier, samt skrattar med mina fina pojkar. Damn, vad jag kommer sakna dem om/när jag flyttar. Men jag har tänkt mer och mer på det, och jag tror att det blir bra ändå. Jag är sjukt taggad, och jag behöver en ny start. Förstå mig rätt, jag har allting jag älskar precis här, men det finns mycket jag vill glömma också, och jag vet att jag inte kan springa ifrån saker och ting, men det är inte riktigt det jag gör heller. Jag börjar nånting nytt. Nånting bra.

Och nu börjar jag gråta bara för att jag tänker på hur underbart jag faktiskt har det här hemma. Och att jag inte egentligen vill flytta, fast jag egentligen vill det.
Allting är så upp-och-ner och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att behålla fokus.

Fuck this. Jag behöver sova.

Jag kan ju lika gärna berätta det. Här och nu, eftersom min kära Zarah nämnde det på facebook.

Högskolan i Borås har ett bibliotekarieprogram. 180p. 3 år. examen i bibliotek- och informationsvetenskap.
Och ja, jag är jävligt sugen.
Så ja, jag kommer skicka en ansökning så fort dem öppnar för antagning.

Och nej, jag är inte helt säker på att jag kommer klara det. Eller att jag kommer trivas så långt hemifrån. Eller att det är någonting jag vill göra resten av mitt liv.

Men jo, det är värt ett försök. Jag vill, vill, VILL. Och jag tror att jag klara det. För första gången i hela mitt liv så har jag en riktig plan. Ett riktigt mål att kämpa för. Och för första gången så tror jag på mig själv, att jag KAN klara studierna, även 50 långa mil hemifrån. Att jag kan klara av att bo själv i en egen lägenhet.

Låt mig förklara lite. Sen jag tog studenten och flyttade till gävle har mitt liv varit en enda lång jävla berg-och-dalbana. Rehabilitering, möten, arbetslöshet och olika praktikplatser, fester och ångest. Jag försökte mig på en kurs på högskolan, misslyckades massivt och några månader senare blev jag inlagd på psyk. Tiden därefter fylldes av panikattacker, ångest, medicinering, möten och terapi.
Jag kämpade. Fick nystartsjobb i ett halvår som bibliotekarie. Sen har allting gått så fort, jag vikarierar en hel del på biblioteken häromkring. Och tanken slog mig redan efter en månad eller så på nystartsjobbet, att jag kanske skulle kunna tänka mig att plugga vidare. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Förrän nu. Jag var i borås i somras, och det var fett jobbigt att åka hem. Sen var jag där över nyår, jag ville så gärna stanna kvar att hade jag inte haft jobb här hemma hade jag nog blivit kvar ett tag.

Och jag har bestämt mig. Jag kommer söka. Kommer jag in så flyttar jag.

Och nej, det är inte något jag gör så lätt som ni kanske tror. Jag älskar mitt kollektiv. Jag älskar alla vänner jag har häromkring. Jag kommer flytta ifrån allting jag älskar. Jag kommer lämna alla som höll i mig när jag inte kunde stå, som höll mig levande tills jag kunde andas själv. Alla som tejpade ihop mitt trasiga jag, som älskade mig trots allt.
Om jag kunde så skulle jag stanna.
Men jag tror inte jag kan det, jag måste i alla fall testa att ge mig av. Prova något nytt.

Mitt hjärta gör lite ont

Men jag tror

Att jag klarar det

Den här gången



Kanske

Det har varit en bra dag idag. Jag vaknade, drack kaffe med Alicia, gick över till bror och matade katterna, myste i kollektivet, åkte ner på stan och lunchade, åkte hem och spelade gitarr, tittade på the big bang theory och åt B&J's, plockade ut en glasbit ur Charlies tå, drack mer kaffe, umgicks med Ullis, la pärlplattor.
Så, ja, bra dag.


MEN

Min hjärna går på högvarv och min kropp kan inte vara stilla. Jag tror jag har bestämt mig. Jag tror faktiskt det. Men jag vet inte. Inte än. Snart.

Fuck this.