Klumpen av ångest i bröstet växer och gör ont och det är liksom svårt att andas. Och jag tänker tillbaka och saknar.
Vad hände med sommaren och allt som var då? Varför tog det slut och vad var det som gick så fel?

Och jag försöker verkligen hålla fast vid att allting händer av en anledning. Men emellanåt är det jävligt svårt måste jag erkänna. Hur kan allt det som har hänt leda till någonting bra?


Och jag hatar att inte kan sova. Jag ska upp om inte ens fem timmar och jobba, men jag kan inte sova. Kroppen skriker att jag måste sova, hjärnan också, men det går inte.
Hej du underbara insomni!

Skitskitskit


Kan ingen bara ta mig långt bort härifrån? Jag vill glömma och gå vidare, men sålänge jag är här så går det inte.





Inte när du är i närheten.