Att bli väckt av att Elsa vägrar sluta bädda sin matta är verkligen ingen höjdare. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sa till henne innan jag faktiskt blev klarvaken och skrek åt henne.
Så, två timmars sömn och jag är klarvaken, pigg och skitarg. Helvetesjävlaäckelskithund!
Och ju mer tiden går och Elsa blir piggare och gladare, vilket är superbra såklart, misstolka mig rätt, ju mer försöker hon bestämma. Helt plötsligt är hon i soffan flera gånger om dagen, fast hon vet att hon inte får vara där. Eller helt plötsligt duger det inte att sova på mattan i sovrummet en hel natt, utan hon vill sova i sängen så därför väcker hon mig. Och när jag blir arg på henne sjunker hon ihop och ser helt förstörd ut, som att jag hade slagit henne med en spikklubba. Jag. Orkar. Inte!
Jag ska försöka sova några timmar till, och vakna lite mindre sur. Sen vet jag bestämt vem som kommer sitta och googla på hundlydnad halva dagen.
Bah!

Det gick så fort, från ett sms från min fru i slutet på förra veckan, till idag. Nu sitter jag här, med fjärilar i magen och ett hyreskontrakt bredvid mig, underskrivet och klart. Om en vecka får jag nycklarna och kan flytta in. Jag ser min lägenhet varje gång jag tittar ut genom fönstret, den ligger precis mittemot Zarahs lägenhet, och den har grönt kattnät för altanen.
Den har badkar, och ett litet litet kök, och två garderober i badrummet av någon silly anledning. Och jag tror bestämt att jag är lite lite kär i den.
Och jag är så sjukt jävla glad!

Sjukt längesen det blev något skrivet här faktiskt. Dags att damma av bloggen och låta fingrarna smattra över tangenterna igen kanske?
Jag vill säga att jag har tagit en paus ifrån pluggandet, men då skulle jag ljuga, jag har knappt börjat. Men som den nattuggla jag är så tänkte jag helt enkelt peppa igång med det vid elva-tolv ikväll kanske. Vi har examinerande seminarium i tre dagar, och jag måste skriva ihop minst tre substantiella inlägg i minst två olika diskussioner. Men det är lugnt, jag jobbar bäst under press, ingen panik, jag hinner. ...Eller ja, nåt sånt.
Ge mig tisdagskväll och en flaska vin så ska vi nog kunna åstadkomma underverk. ;)

Livet flyter på helt okej i allmänhet annars. Jag vill ha en egen lägenhet, ett place att kalla hem även här nere i Borås. Jag saknar A-hill så jag gråter lite nu och då när jag tänker på det. Jag är sjukt rädd för att jag ska glömmas bort (en ganska obefogad rädsla, jag vet). Jag saknar kollektivet och mina pojkar. Men saknad är en bra sak egentligen, man saknar bara sånt som man tycker om.
Jag är rädd att misslyckas i skolan. men jag tänker göra allt för att klara den. Det är bara så mycket akademiska termer och föreläsningar och allting går så fort att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.

Men det fixar sig, på ett sätt eller ett annat
Det gör det jämt.

Det förflutna har så lätt att helt plötsligt sneaka upp bakom mig och slå mig i ansiktet när jag vänder mig om. Som att det inte räcker med att det över huvud taget existerar.
Ibland bli jag påmind om saknaden. Över alla jag någonsin har mistat, som jag fortfarande älskar men inte tänker på så ofta, för att det gör för ont.

Jag måste lära mig att minnas.

"Charmanders are red, Squirtles are blue.
If you were a pokémon, I'd choose you.
Your smile is stronger than a Hyperbeam.
Like Jesse and James, we'd make the perfect team.
I'll stay by your side like Pikachu and Ash,
and I'll love you more than a level 80 Rapidash.
You're more legendary than a Zapdos, Entei or Mew.
But out of all the 150,
I choose you."



#EPIC!

Vaknade fett tidigt idag, och har dött av tristess femtioelva gånger om sen dess. Folk är bakis, spelar rollspel eller är allmänt tråkiga. Jag lyckades släpa med Charlie till ica och handla lite mat, sen tog det slut på socialiteten.

Idag suger det att vara jag.

Trött som ett djur, mestadels för att mina smådjur väckte mig inatt ett flertal gånger. Snart får dem separata burar, jag svär, jag pallar inte med att dem bråkar så fort jag ska sova.

Men det är bra. Det går bra. Jag jobbar nästan varje dag, jag behöver semester. Jag behöver komma bort och få tänka lite, just nu går allt på automatik och invanda rutiner.

Men det går bra.

Och konstnärandet går bra, jag har hunnit med massor på jättekort tid, jag och Ullis håller på med en akryl/pärlplatta med Pacman-motiv, den komemr bli awesome. Och jag målar samtidigt ett självporträtt. Jag trodde aldrig att jag skulle göra nåt sånt. Men det blir bra!

OCH, jag har för första gången i mitt liv spelat in två låtar. Det var läskigt, men roligt.

Fan, allting går så bra nu!

Jag brukar springa iväg på söndagar lite nu och då och konstnära mig lite. Igår var jag sliten och bakis och trött som ett djur. Men jag lyckades ändå producera någonting hyfsat vettigt. Temat var Självporträtt - så vill jag bli sedd. Nu orkar jag inte dra hela bildanalysen, men här är i alla fall resultatet.

Den känslan ni vet?
Precis.
Precis den har jag.

"Hejjagkangöravadduvillbaradustannarvidminsidaförjagkanintelevautandigförjagärenpatetisklitenmänniskasominte
skullekunnalevautanenannanmänniskavidminsidasomföljervarjestegjagtarför vad-händer-om-jag-måste-ta-hand-om-mig-själv?."


Kan människor sluta vara så jävla rädda för att vara ensamma?

Ja, jag är arg.
Och ja, jag är besviken.

Jag hade så höga tankar om mänskligheten.

Om allt.


Jag börjar tro att antingen är jag galen, eller så är det alla andra det är fel på.
Jag gissar på det sitnämnda.

Mycket tankar, mycket känslor, mycket snack, mycket jobb. Det blir liksom för mycket mycket av allt känns det som.
Men nu är det på gång, planerandet av framtiden. Och det känns jävligt bra ändå.

Och jag vet inte ens varför jag har kvar den här bloggen, det var skönt att ha den när jag mådde som sämst och kunde spy galla över mänskligheten, skriva ner alla tankar och känslor. Men det behövs liksom inte längre, jag skriver i mina anteckningsblock om jag har inspiration, det räcker.
Men vi får se, jag kanske återupplivar den här så småningom, när jag har saker att skriva om igen. Tills dess jobbar jag och spelar gitarr, klappar på råttor och lägger pärlplattor.


Peace

Den västa känslan; När jag inte har någonstans att fly. Paniken över att vara fast, över att inte ha någonstans att ta vägen. Att jag inte har någon fristad, ingen plats dit jag kan springa när det blir för mycket, när påfrestningarna blir för tunga. Det är inte bara väggarna som krymper, det är varje hus och gata, varje korsning och rondell, som krymper och kryper närmare.

Jag behöver en fristad. En refug. Ett ställe där jag kan få lugn och ro.









Jag orkar inte.

Loggar in på bloggen och inser att mitt senaste inlägg var för en månad sen. Inser samtidigt att jag verkligen suger på det här med uppdatering. Fast å andra sidan vet jag inte riktigt om det spelar någon roll, det är inte direkt många som läser min blogg längre. Och jag har inte direkt mycket att blogga om. Det känns så klicheé att blogga om alla vardagliga saker. "Idag var jag på stan", "idag åt jag sushi", "idag bråkade jag lite med min ena kombo", "idag..." Ja, ni fattar va? Jag mår liksom alldeles för bra för att ha tid att skriva långa poetiska inlägg om allt mellan himmel och jord. Jag har så mycket annat att göra, jag jobbar, spelar gitarr, spelar keyboard, lägger pärlplattor, och mest av allt; jag umgås med underbara människor och jag skrattar.
Och även när jag inte är upptagen med annat känns ett vardagligt blogginlägg alldeles för tråkigt. Och även när det inte känns tråkigt, och när jag har massor med känslor inom mig som behöver komma ut, så känns ett blogginlägg inte rätt. Det är så mycket som är otroligt personligt, och jag vill inte blotta hela min själ för internet.

Någonting jag KAN göra dock, är att posta en bild på mitt senaste pärlplatte-projekt! Gjort av HAMA minipärlor, metallringar och textilrem. Mycket nöjd måste jag säga!