Hata mig inte. Inte än i alla fall.
Beslutet är inte taget än.
Och det är inget lätt beslut.

Det gör jävligt ont i mig också.

Men för första gången känns det som att jag har en framtidsplan.
För första gången känns det som att jag tror på mig själv, att jag kan göra det här, att jag kan klara det.

Att jag har viljan och styrkan att faktiskt göra någonting mer med mitt liv.

Att jag faktiskt har ett mål och chansen att göra någonting bra, för mig själv.

Och det tar emot något så fruktansvärt att ens ta ett beslut, men jag måste göra det så småningom. Tro bara inte att jag lämnar allt jag älskar med lätthet, för så är det inte. Men jag vet inte vad jag ska göra annars.


Jag  vet  verkligen  inte


Jag hoppas att jag kommer fatta rätt beslut när det väl är dags. Tills dess kommer jag gråta, ångra mig, ångra mig igen, och hundra tusen tankar kommer förvirra mig.

Men hata mig inte.