Den känslan ni vet?
Precis.
Precis den har jag.

"Hejjagkangöravadduvillbaradustannarvidminsidaförjagkanintelevautandigförjagärenpatetisklitenmänniskasominte
skullekunnalevautanenannanmänniskavidminsidasomföljervarjestegjagtarför vad-händer-om-jag-måste-ta-hand-om-mig-själv?."


Kan människor sluta vara så jävla rädda för att vara ensamma?

Ja, jag är arg.
Och ja, jag är besviken.

Jag hade så höga tankar om mänskligheten.

Om allt.


Jag börjar tro att antingen är jag galen, eller så är det alla andra det är fel på.
Jag gissar på det sitnämnda.