"Det är ett av skälen"

Lyssnar på Carolina Perez och varvar ner efter dagen, och jag känner mig ...melankolisk? Det känns som att jag skulle kunna börja gråta vilken sekund som helst, som att hela jag vacklar. Samtidigt känner jag mig ändå stadig, så rätt ord för mitt tillstånd är väl egentligen förvirrad kanske? Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. Jag vet dock att jag skulle kunna tänka och grubbla över små saker hela natten, men att det inte skulle ge mig någonting alls. Så jag tror jag låter bli.
Allting känns bara så konstigt, jag vet inte vad jag ska göra åt det heller. Jag hinner liksom inte med vad som händer, och jag hinner inte med mig själv heller.
Mycket känns bara så jobbigt. Och mycket känns också helt okej. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska placera mina fötter för att fortsätta framåt. Ni vet billig fylla-leken? När man snurrar runt runt tills man blir yr och sen ska man ta sig till ett ställe. Lite så känns det. Just nu har jag precis slutat snurra, men världen snurrar fortfarande och jag står bara helt stilla för att försöka hitta någonting att fokusera på.

Och för att vara ärlig vet jag inte om jag mår okej, bra, eller helt åt helvete skitdåligt. Jag vet verkligen inte. Och, tyvärr, så bryr jag mig inte heller. Jag ser ingen mening med att forsöka trassla ut mig själv ur alla tankar och känslor och få reda på hur jag mår. Jag känner mig otroligt ambivalent. Och jag orkar bara inte riktigt bry mig om någonting alls.

Men jag har planer. Några lysande, några riktigt dåliga. Jag skaa  bara orka bry mig om dom.