Lyssnar på Missy Higgins och tänker.
Jag borde gått för länge sen.
Ingen, absolut ingen förtjänar att behandlas så.
Visst att vi är trasiga, men ingen ska stå ut med att behandlas som en trasdocka.
Som en dörrmatta.
Allt jag är. Allt jag var. En sak att kasta runt med.
Aldrig mer säger jag bara. Jag borde gått för länge sen.
Jag valde att stanna, men det betyder inte att jag inte bryr mig, inte kan bli ledsen. Visst, jag har valt att lägga min moral och min naivitet åt sidan, jag tog tillbaka min cynism. Samma cynism som Du lyckades få mig att lägga undan.

Vad kan jag säga? Du lärde mig att trygghet finns, så jag står i skuld till dig.
Därför stannar jag här.