But hate is not the right word

Värdelösa, meningslösa, fruktansvärda vardag. Kan det snälla bli imorgon nu? Jag behöver att någonting bra sker nu, jävligt snart, innan jag helt eneklt ser till att det händer något. Och det blir nog inte så bra, snarare katastrofalt och kaotiskt.

Jag vet inte om jag har bestämt mig för att åka hem så fort jag slutar, bara för att göra någonting (ja, till och med åka buss räknas). Eller om jag tänker stanna kvar här och pyssla med tråkiga saker som pappersstrimling och lappklippning, bara för att jag är rädd för att bryta ihop om jag kommer hem.

Fyfan vad jag älskar att vara psykiskt labil ibland! Vilka häftiga överraskningar man får med en panikattack här, lite apati där, och ett och annat random ångestmoment! Fan, bara att åka buss blir ju ett äventyr på högsta nivå!

Lovely.
 
Tillbaka till det lilla äventyret att ha diskpass i två och en halv timme till. Whopwhop!

(För att inte låta alltför emo-negativ-och-hatiskt så vill jag också påpeka att jag har världens bästa jobb.)