Jag ger upp.
Hösten är här, och det är bara att inse; Jag tycker inte alls om den lika mycket som för några år sedan. Den känns onödig. Precis som mycket annat just nu.
Hösten kom för fort i år, och jag vill spotta på den, skrika på den, och be den dra åt helvete. Men det gör ju knappast någon nytta annat än att försvåra tanken på att det bara är att acceptera faktumet - den är här och den tänker stanna.
Och nej, det känns inte alls okej egentligen.
Vad hände med alla solstrålande sommardagar? Varför gjorde man inte mer påhittiga episka äventyr med sina vänner under den korta tiden som var?
Jag måste bli bättre på att ta tillvara alla ögonblick av lycka som infinner sig lite då och då. Om jag gör det, så kanske jag kan spara dem som ett litet extra förråd av energi och lycka tills dess att sommaren kommer igen?
Och jag måste sluta fucka upp så mycket. Herregud, jag ska ju i princip föreställa vuxen nu, jag måste börja se över mitt konsekvenstänkande, på alla grunder. Verkligen.
Och medan regnet smattrar mot rutan så tänker jag nu bädda ner mig under täcket, slå på Lenka och somna till hennes underbara stämma.
Och jag tänker vakna imorgon och vara helt frisk från den här jävla förkylningen.

"So tired of feeling blue
Such a heavy weight on you
So shake it off and make your way to somewhere different
To somewhere different