Ibland känner jag mig som en hemsk människa.
På riktigt alltså.
Jag försöker vara snäll och glad
och öppen och utåt
och trevlig och vänlig
verkligen
Men hårda ord och svek har format mig
Och naiviteten dog när cynismen började gro i mig
Under ensamheten och svekens mörka timmar
kan jag inte glömma allt som varit

Och jag menar inte att vara elak eller hård
Och jag är så trött och less på mig själv för att jag inte anstränger mig mer
Och någonstans där mitt i allt
så blir jag trött och less för att jag är för snäll när jag borde säga ifrån
För att jag säger dumma saker när jag borde hålla käften (fastän jag inte menar något ont)
Och jag blir trött och less för att jag inte tillåter mig att berätta när någonting är fel
För att jag inte svarar när någon frågar
För att jag inte tillåter mig att gråta när jag är ledsen, utan jag blir sur och tvär istället.

Jag är inte alls sur
inte tvär
inte elak
inte bitter
inte arg

Jag är nog mest bara ledsen

Och jag behöver inga bannor
Inga hårda ord och slag
för att veta att jag gör fel ibland

Jag behöver nog mest bara en axel att luta mig mot
En annans famn att gråta i
En annans hand som kan smeka mitt hår och viska
trygghetsord i mitt öra
och säga att allting ordnar sig tillslut
Allt blir bra tills slutet kommer

För jag kan inte göra det själv


"And then you will see, what it's like to be me"