Jag måste bara hitta Dig först

Och jag ska tejpa fast dina andetag på osynliga väggar
som en påminnelse åt mig själv
Och jag ska spara dina kyssar i en ask med glitter för bara där förtjänar dom att leva vidare (dom bränner sönder min hud darling)
Och när tomheten tar över och jag faller ner precis som affischerna på dom bleka tapeterna i det mörklagda rummet där inget ljus kan, inte inte får, inte kan komma in
Fångar du mig då?
Och när jag femton meter upp i luften funderar på att släppa taget, kommer du hålla i mig då?
Och alla blommor jag fäster i mitt hår, tänker du ignorera dem eller tänker du säga att jag är fin och le sådär vackert som bara du kan när du menar det?
När våren äntligen är här som alla har väntat på, tänker du låta mig behålla min depraverade syn på allt och bara vänta till sommaren kommer?
Jag hoppas det, men dra gärna lite i mig så jag kan behålla mitt huvud ovanför ytan av dystra tankar så jag slipper svälja det.
Det har en bitter smak av ogillande.
Men låt mig vara, jag ber dig, låt mig vara när jag plötsligt stannar och lägger mig på vägen och skrattar hysteriskt åt ingentinget och alltet.
Låt mig bara vara, för det finns ingenting du kan göra för att få mig att göra något annat än att just ligga där på den solvarma asfalten och titta på luften ovanför mig och skratta.
Låt mig vara mig
utan reprimander och överhalningar
Sen ska jag tejpa fast mitt skratt på asfalten och tvinga människor att lyssna på det
Allt det ska jag göra

P.S
Jag vet att jag glittrar när jag ler men är det okej om jag låter bli?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0