Att döva smärtan inombords med alkohol fungerar inte, det borde jag ha lärt mig för länge länge sen, men ändock fortsätter jag försöka med samma resultat som gången innan, och gången innan den, och den och den. Just nu är det värre än på länge, jag har skrattat nästan hela kvällen och haft otroligt kul, det brukar bli så på på våra "prov-kvällar". Men jag är ensam kvar och tårarna slutar inte rinna och jag kämpar för att få luft i mina lungor.

Det här var aldrig vad jag ville, aldrig det jag drömde om.

Är det dags att inse att sagor bara är sagor, och att ingenting blir som önskar, hur mycket man än ber?