Jag känner hur allting bara rasar, men jag kan inte hjälpa det. Det kanske är på tiden att det faktiskt blir såhär, att jag låter allting hända istället för att försöka stoppa det?
Jag vaknade nyss med världens ångest, över vadå? Jag vet inte ens varför.

Det svåraste samtalet jag någonsin haft? Jag ville inte berätta, men jag ville ni skulle veta.

Jag ville inte att det skulle bli såhär, men det kanske var menat att hända?
Och jag är sjuk rädd över vad nästa steg blir.
Så fruktansvärt jävla rädd.




Och Du, du har det vackraste leendet och de finaste meningarna.
Och jag kan inte rå för att du fångade mig, men jag är så jävla rädd att förlora dig nu.
Jag känner mig trygg med dig.