min metroblogg lever igen, men det gör fan inte jag

Nu skiter jag i vilket. Jag orkar inte bry mig om vilka som läser min blogg, för det är min blogg och jag vill skriva. Jag MÅSTE skriva av mig, få saker ur mitt huvud för att orka, jag vill skrika till världen, och vart gör jag det bäst om inte här?

Jag förklarar härmed bloggen levande igen. Allting jag vill skriva kommer ni kunna läsa här från och med nu.

Jag orkar inte hålla käften längre.

Den senaste tiden har allting gått åt helvete. Jag menar det verkligen. Det är fanimig inte värt att leva såhär, det är det inte. Jag går under, jag drunkar i ångesten som håller sig fast inom mig med sina järnklor. Varje andetag gör ont, varje syssla känns meningslös, varje dag känns bortkastad. Varje tanke på framtiden får mig att vilja dö.
Jag varken vill eller orkar leva såhär. Med rastlösheten som river sönder min själ och ångesten som sliter i mitt hjärta. Med alla tankar som inte borde finnas i min hjärna, som borde vara borta för längesen. Som inte borde ha funnits från början.
Jag ger upp nu. Jag slutar mitt liv som den där kompisen som alltid ställer upp och som alltid finns där och som aldrig kräver någonting tillbaka. Jag orkar inte måla ett leende på läpparna varje morgon, orkar inte dölja smärtan i mina ögon längre. Orkar inte vara den ni tror att jag är längre.

Sista chansen är förbi. Den sista spillran av mig är trampad på nu. Jag har sabbat så mycket i mitt liv att jag faktiskt inte tror att jag någonsin kommer kunna bli den jag egentligen är, den jag vill vara. Jag kommer aldrig mer kunna göra det jag kände att jag var menad till att göra.

Jag kommer aldrig aldrig aldrig kunna vara jag.

Jag som verkligen trodde jag kunde göra det
Jag som verkligen trodde att jag skulle klara av att reda upp allting
Jag som verkligen av hela mitt hjärta ville hitta min mening med mitt liv

Jag klarar inte av det här längre
Jag vill skrika
Slå
Hata
Krossa
Skära

En stilla gråt med ångesten som mittpunkt
Med pauser för paniken som dödar mig känslomässigt
Det är bara det som finns kvar av mig nu
Allt jag inte vill
Allt jag hatar

Det är allt jag är



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0