You did the right thing, covered your scars
Challenged your faith
and closed your eyes driving cars
For all that they knew you were safe home
But you went through hell
whenever you were left alone


Nej, jag är inte okej. Inte nu. Inte just nu. Definitivt inte just här, just nu. Inte idag.
Eller någonsin.

Jag tänker för mycket. Alldeles för mycket. Sanslöst mycket för mycket till och med. Min hjärna hinner inte med sig själv. Jag hinner inte med min hjärna och jag hinner definitivt inte med mig själv. Ni vet bergochdalbanor. Dom går liksom upp och ner och uppochner och både runt och framåt på samma gång. Eller som englandfärjan. Den gör lite samma sak.
Ungefär så. Nästan precis så känns det som att min hjärna fungerar. Jag hinner inte med. Och när jag väl kommer ikapp så har allting gått så fort att jag måste tänka efter vad som faktiskt hände. Och då springer liksom tankarna iväg igen.
Och allting börjar om.
Och om.
Och om.
Igen.
Som en cirkel helt enkelt.
Fast enkelt är det ju inte.
Långt ifrån, för om det här vore enkelt, då skulle jag ge upp nu. Precis nu. För så roligt är det faktiskt inte, faktum är att det är värdelöst jävla o-roligt.
Ja, O-roligt.
Precis det är det.

Så nej, jag är inte okej.