Jag hatar känslan av tomhet, när den slår till känns det som om ingenting längre existerar, som om allting i hela världen är på väg in i ett stort svart hål och att man är ensam kvar. Och ensamheten kväver en. Spindlarna kryper prasslnade över golvet, väggarna, taket. Närmare. Viskningarna skriker hest, skrattar, hånar. De stirrande tomma ögonen lyser av hat. Och jag darrar.

Luften jag andas är på att ta slut, jag känner paniken komma krypande. Regnet smattrar mot rutorna och jag tror att dom kommer gå sönder snart, spricka, falla ner och krossas. Precis som jag själv. Jag känner hur jag faller, hur jag landar. Jag kan känna glassplittret mot mina ben, mina armar, mitt ansikte. Bitarna smeker min hud med en kyla som får mig att stelna. Men det gör inget, för ljudet av regnet som träffar marken får mig att andas igen, regnet sjunger den vackraste sången av alla och det gör mig lugn. Och blodet som glaset tvingat fram får mig att le, för det skänker mig en trygghet inget annat i världen kan. Jag känner hur tomheten lämnar mig, hur spindlarnas prassel försvinner, hur viskningarnas skratt tynar bort och försvinner. De tomma ögonen bleknar bort. Men jag orkar inte resa mig upp, orkar inte röra mig.

Så är det här slutet?

Nej, för jag ska kämpa till mitt sista andetag. Och regnet får mig att andas, blodet får mig att le. Jag lever för ett tag igen.