Det är vid sånna här stunder man fattar att man inte är odödlig och att livet är jävligt kort.
Weiko är död. Jag hoppas han har det bra där han är nu. Jag kände honom inte särskilt väl men efter att ha gått i samma klass i tre år så finns det väl ändå någon slags gnutta gemenskap människor emellan. Han var liksom killen alla ville känna, samtidigt som folk gärna höll sig på avstånd.

R.I.P Weiko