Den värsta känslan
Den västa känslan; När jag inte har någonstans att fly. Paniken över att vara fast, över att inte ha någonstans att ta vägen. Att jag inte har någon fristad, ingen plats dit jag kan springa när det blir för mycket, när påfrestningarna blir för tunga. Det är inte bara väggarna som krymper, det är varje hus och gata, varje korsning och rondell, som krymper och kryper närmare.
Jag behöver en fristad. En refug. Ett ställe där jag kan få lugn och ro.
Jag orkar inte.
Jag behöver en fristad. En refug. Ett ställe där jag kan få lugn och ro.
Jag orkar inte.
Kommentarer
Trackback
