Vissa dagar
Jag är så trött på den här stan. På skolan och allt akademiskt bullshit. Jag vill måla, rita, SKAPA. Inte räkna statistik och läsa femtioelvatusen sidor i lika många böcker som jag i vilket fall som helst inte kommer behöva eller lära mig någonting av. Jag försöker påminna mig själv om VARFÖR jag är här, varför jag gör det här, men vissa dagar är det jävligt svårt. Jag vill hem till gävle, jag vill hem till indianerna, till friheten och inspirationen. Men jag är liksom fast här. Jag behöver den här utbildningen för att över huvud taget ha en chans att få ett jobb. Varför ska det vara så svårt att leva på konst? Jag är jävligt skicklig på diverse konstnärliga saker, men det räcker liksom inte.
Jag är dessutom jävligt less på den här staden, och på människorna. Den här staden är det mest deprimerande stället jag någonsin har varit på. Och det gör mig rastlös. Sist jag var så här rastlös rakade jag av mig halva håret. Nu har jag töjt mina öron från 10 till 14, och från 1 till 4. Och klippt håret. Men det räcker liksom inte. JAG VILL ATT DET SKA HÄNDA NÅGONTING. Jag behöver nytt, jag behöver förändring, jag behöver spänning, jag behöver galna upptåg och adrenalinkickar.
Men det enda jag hittar här är tristess.
Jag är dessutom jävligt less på den här staden, och på människorna. Den här staden är det mest deprimerande stället jag någonsin har varit på. Och det gör mig rastlös. Sist jag var så här rastlös rakade jag av mig halva håret. Nu har jag töjt mina öron från 10 till 14, och från 1 till 4. Och klippt håret. Men det räcker liksom inte. JAG VILL ATT DET SKA HÄNDA NÅGONTING. Jag behöver nytt, jag behöver förändring, jag behöver spänning, jag behöver galna upptåg och adrenalinkickar.
Men det enda jag hittar här är tristess.
Fuck it.
Kommentarer
Trackback
