Jag kan ju lika gärna berätta det. Här och nu, eftersom min kära Zarah nämnde det på facebook.

Högskolan i Borås har ett bibliotekarieprogram. 180p. 3 år. examen i bibliotek- och informationsvetenskap.
Och ja, jag är jävligt sugen.
Så ja, jag kommer skicka en ansökning så fort dem öppnar för antagning.

Och nej, jag är inte helt säker på att jag kommer klara det. Eller att jag kommer trivas så långt hemifrån. Eller att det är någonting jag vill göra resten av mitt liv.

Men jo, det är värt ett försök. Jag vill, vill, VILL. Och jag tror att jag klara det. För första gången i hela mitt liv så har jag en riktig plan. Ett riktigt mål att kämpa för. Och för första gången så tror jag på mig själv, att jag KAN klara studierna, även 50 långa mil hemifrån. Att jag kan klara av att bo själv i en egen lägenhet.

Låt mig förklara lite. Sen jag tog studenten och flyttade till gävle har mitt liv varit en enda lång jävla berg-och-dalbana. Rehabilitering, möten, arbetslöshet och olika praktikplatser, fester och ångest. Jag försökte mig på en kurs på högskolan, misslyckades massivt och några månader senare blev jag inlagd på psyk. Tiden därefter fylldes av panikattacker, ångest, medicinering, möten och terapi.
Jag kämpade. Fick nystartsjobb i ett halvår som bibliotekarie. Sen har allting gått så fort, jag vikarierar en hel del på biblioteken häromkring. Och tanken slog mig redan efter en månad eller så på nystartsjobbet, att jag kanske skulle kunna tänka mig att plugga vidare. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Förrän nu. Jag var i borås i somras, och det var fett jobbigt att åka hem. Sen var jag där över nyår, jag ville så gärna stanna kvar att hade jag inte haft jobb här hemma hade jag nog blivit kvar ett tag.

Och jag har bestämt mig. Jag kommer söka. Kommer jag in så flyttar jag.

Och nej, det är inte något jag gör så lätt som ni kanske tror. Jag älskar mitt kollektiv. Jag älskar alla vänner jag har häromkring. Jag kommer flytta ifrån allting jag älskar. Jag kommer lämna alla som höll i mig när jag inte kunde stå, som höll mig levande tills jag kunde andas själv. Alla som tejpade ihop mitt trasiga jag, som älskade mig trots allt.
Om jag kunde så skulle jag stanna.
Men jag tror inte jag kan det, jag måste i alla fall testa att ge mig av. Prova något nytt.