Weak as I am
Och jag räknar mina tankar men alla vet ju att jag är kass på att räkna och allting blir så fel.
Och jag försöker ändå reda ut trasslet i mitt huvud utan att röra omkring i mitt hjärta för mycket, för alla vet ju att jag är kass på allt som har med känslor att göra.
Och jag försöker att få ett grepp om alla förändringar och om vardagen i allmänhet.
Men alla vet ju redan att jag, även om jag inte vill det, oftast velar och vacklar som ett skadeskjutet rådjur mitt i smällkalla vintern.
Och jag försöker, verkligen försöker, hålla ångesten på ett säkert avstånd.
Men ensamheten klöser stora sår och det blir så smärtsamt uppenbart att jag trots min förnekelse faktiskt saknar en bit av min själ.
Och jag undrar när den biten försvann, vart den tog vägen och om jag någonsin kommer hitta den igen.
Och just nu andas jag ångest. Varje andetag, varje minut, varje timma, varje dag är så fylld av ångest att jag måste tvinga mig att låtsas känna något annat.
Det är jobbigt att låtsas så mycket. Jag borde bli skådespelare, för jag klarar det jävligt bra trots allt.
Det är jobbigt att inte känna någonting utom ångest, jag tycker om att känna, men det går bara inte.
Och jag vill sluta minnas. Jag vill glömma allt som varit fram till den här punkten. Jag vill inte ha ett förflutet, speciellt inte mitt förflutna som är så fyllt av tragik att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Och jag vill vara långt borta
Och jag vill vara nära
På samma gång
Jag avgudar och älskar dig
Och jag avskyr och hatar dig
På samma gång
Och jag undrar vart i helvete jag är påväg?
Och jag försöker ändå reda ut trasslet i mitt huvud utan att röra omkring i mitt hjärta för mycket, för alla vet ju att jag är kass på allt som har med känslor att göra.
Och jag försöker att få ett grepp om alla förändringar och om vardagen i allmänhet.
Men alla vet ju redan att jag, även om jag inte vill det, oftast velar och vacklar som ett skadeskjutet rådjur mitt i smällkalla vintern.
Och jag försöker, verkligen försöker, hålla ångesten på ett säkert avstånd.
Men ensamheten klöser stora sår och det blir så smärtsamt uppenbart att jag trots min förnekelse faktiskt saknar en bit av min själ.
Och jag undrar när den biten försvann, vart den tog vägen och om jag någonsin kommer hitta den igen.
Och just nu andas jag ångest. Varje andetag, varje minut, varje timma, varje dag är så fylld av ångest att jag måste tvinga mig att låtsas känna något annat.
Det är jobbigt att låtsas så mycket. Jag borde bli skådespelare, för jag klarar det jävligt bra trots allt.
Det är jobbigt att inte känna någonting utom ångest, jag tycker om att känna, men det går bara inte.
Och jag vill sluta minnas. Jag vill glömma allt som varit fram till den här punkten. Jag vill inte ha ett förflutet, speciellt inte mitt förflutna som är så fyllt av tragik att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Och jag vill vara långt borta
Och jag vill vara nära
På samma gång
Jag avgudar och älskar dig
Och jag avskyr och hatar dig
På samma gång
Och jag undrar vart i helvete jag är påväg?
Kommentarer
Trackback
