Poppar "Älskvärt" på spotify, lyssnar på när Idis och Charlie flummar, hur Mingu och Simon nördar rollspel, känner att jag har ont, märker att det inte händer ett skit på sunkfacebook. Och jag är glad. Jag har städat litegrann, dock inte alls så mycket som jag hade tänkt mig, jag har lagat mat (!) det var sjukt länge sen jag gjorde det faktiskt, jag har monterat en lampa, jag har diskat. Jag har diskuterat religion med Pierre och Charlie idag, och jag har skrattat massor. Jag har myst och ätit frukost utomhus i solen, ENSAM. Jag har fikat med Kajsa och Leona och Charlie.
Idag har varit en bra dag. Jag har ont efter kiropraktorn, men jag har inga låsningar kvar, whopwhop för det!
Imorgon ska jag jobba. Sen kommer Jonte hit. Och Pierre fyller år!
Snart kommer BeccaBoo hit och sover med mig. Jag gillar inte att sova själv längre så det passar mig bra.

Och jag har tänkt mycket på hur mycket jag har förändrats bara under senaste halvåret/året. Ta till exempel det här med att jag inte gillar att sova ensam.
Förut hatade jag allt som hade med mänsklig kontakt att göra. Jag sprang så fort nån försökte komma nära. Om jag någongång var tvungen att dela säng med någon annan så låg jag vaken hela natten och ville bara därifrån. Jag tyckte det var jobbigt att vara nära andra människor.
Jag vill inte säga att det är jobbigt att sova ensam nu, men jag sover gärna med någon brevid mig. Jag tycker om att känna någons hud mot min, och jag tycker om att höra en annan människas andetag. Och det allra bästa är när man ligger så nära att jag kan höra hjärtat slå på personen brevid mig. Jag tycker om att ligga så nära att det blir varmt och svettigt, för det är lätt värt att kliva upp tidigare på morgonen för att duscha. Jag tycker verkligen om att ligga brevid någon som jag kan känna mig trygg med.
Under hat-tiden så hatade jag också att kramas, pussas eller bara vara nära över huvud taget. Jag kommer ihåg den känslan så bra. Det var nästan att jag blev äcklad av att vara nära andra människor.
Nu myser jag med folk så fort jag får chansen ungefär. Närhet is the shit!

Jag hatade också att vara ensam hemma, jag har aldrig haft behov av att umgås med folk, men jag ville gärna ha folk i samma hus.
Det har egentligen inte ändrats så mycket. Jag bor i ett kollektiv, jag tycker om att ha folk i min närhet även om vi inte umgås. Men ibland är det himla skönt att vara ensam hemma. Jag har inte ens problem med att sova när det bara är jag hemma. Då vill jag också påpeka att jag ALDRIG, under alla år, aldrigaldrigaldrig har sovit när jag har varit ensam hemma. Första gången jag sov när jag varit helt ensam hemma var när jag flyttade hit till gävle. Och jag hatade det. Oftast somnade jag inte förrän tidigt på morgonen, eller så sov jag inte alls. Fram till för några månader sen. Så länge jag kan hålla ångesten borta, vilket faktiskt pepparpeppartaiträ blir lättare och lättare, så tycker jag nästan att det är riktigt skönt att vara ensam, att sova ensam.


Och jävlarihelvete vad stolt jag är över mig själv! Speciellt eftersom ångesten inte alls infekterar mitt liv lika mycket som förut. Bara de senaste veckorna har varit helt jävla fantastiska! Visst har det varit upp och ner, men "ner" har inte varit lika illa som förut, och "upp" har varit så mycket bättre än förut.

Nu kom BeccaBoo.
Jag ska nog ta en dusch, göra lite te, måla naglarna och bara mysa nu!