Om vi hade fått funnits hade världen varit vacker för en stund
Jag skriver minnen i noter för musiken gör mig trygg. Ödet viskade sånger i mina öron om framtid och hopp, men jag skrattade det i ansiktet och bad det dra åt helvete för hopp är till för dem som tror.
Jag tillbringade nätter vid sjön bara för att se stjärnorna flytta sig över himlen, och tidiga morgnar bara för att se solen gå upp bakom molnen.
Men det räcker inte.
Jag ville ha någon som kunde förklara för mig varför.
Jag är ärrad, javisst, men det är inte ärr ni ser på min kropp, det är anteckningar. Jag skriver permanenta texter om livet och döden, bara för att inte glömma bort, för att inte glömmas bort.
Nätterna fylldes av Iron Maiden och Mimikry och dagarna av Nightwish och Ebba Grön.
Jag tog mig igenom sånt jag inte borde ha klarat, jag ställde upp när jag borde ha sagt nej, jag tog ansvar när jag inte behövde och jag kämpade för saker jag egentligen struntade totalt i.
Jag hittade något annat
Jag hittade Någon annan
Och jag glömde mig själv
Jag dagdrömde om sagor, lycka och kärlek
Jag drömde om skuggor, blod och död
Och jag levde i helvetet varje dag
Jag gjorde uppror bara för att få veta om livet att leva verkligen fanns, jag hatade allt bara för att få känna och jag älskade inget för ingenting var värt att älska.
Sen mötte jag henne och jag älskade varje smärtsamt andetag vi tog tillsammans. Vi hatade, vi älskade, vi antecknade, sjöng sånger och skrev noter ingen annan visste om. Vi rökte och drack oss igenom varma och svala sommarnätter på en förbjuden balkong och vi älskade varje timme. Vi skrattade tills vi grät och vi grät tills vi skrattade, vi hörde regnet prata och vinden skrika, vi var ensamma och hatiska tillsammans.
Vi rann ut i sanden.
Samma sand som jag skrev våra namn i som vattnet sköljde bort med vågor, som om vi inte fick finnas för världen.
Och medan döden viskade i mitt öra varje minne av sorg så slutade jag att finnas och jag flydde.
Och ingen vågar tänka tanken på vad som skulle kunna hända om man faktiskt tänkte tanken
Jag tillbringade nätter vid sjön bara för att se stjärnorna flytta sig över himlen, och tidiga morgnar bara för att se solen gå upp bakom molnen.
Men det räcker inte.
Jag ville ha någon som kunde förklara för mig varför.
Jag är ärrad, javisst, men det är inte ärr ni ser på min kropp, det är anteckningar. Jag skriver permanenta texter om livet och döden, bara för att inte glömma bort, för att inte glömmas bort.
Nätterna fylldes av Iron Maiden och Mimikry och dagarna av Nightwish och Ebba Grön.
Jag tog mig igenom sånt jag inte borde ha klarat, jag ställde upp när jag borde ha sagt nej, jag tog ansvar när jag inte behövde och jag kämpade för saker jag egentligen struntade totalt i.
Jag hittade något annat
Jag hittade Någon annan
Och jag glömde mig själv
Jag dagdrömde om sagor, lycka och kärlek
Jag drömde om skuggor, blod och död
Och jag levde i helvetet varje dag
Jag gjorde uppror bara för att få veta om livet att leva verkligen fanns, jag hatade allt bara för att få känna och jag älskade inget för ingenting var värt att älska.
Sen mötte jag henne och jag älskade varje smärtsamt andetag vi tog tillsammans. Vi hatade, vi älskade, vi antecknade, sjöng sånger och skrev noter ingen annan visste om. Vi rökte och drack oss igenom varma och svala sommarnätter på en förbjuden balkong och vi älskade varje timme. Vi skrattade tills vi grät och vi grät tills vi skrattade, vi hörde regnet prata och vinden skrika, vi var ensamma och hatiska tillsammans.
Vi rann ut i sanden.
Samma sand som jag skrev våra namn i som vattnet sköljde bort med vågor, som om vi inte fick finnas för världen.
Och medan döden viskade i mitt öra varje minne av sorg så slutade jag att finnas och jag flydde.
Och ingen vågar tänka tanken på vad som skulle kunna hända om man faktiskt tänkte tanken
Kommentarer
Trackback
