Total apati

"I can't sleep, everything makes me fall"

Den obligatoriska låttexten.
Jag tänker för mycket nu igen.
Fast nu försöker jag tänka positivt. Verkligen, jag försöker faktiskt. Jag har iofs försökt med det hela tiden på senaste tiden, men det har inte gått så bra. Det gör det inte nu heller om jag ska vara ärlig, men jag försöker mer än någonsin. Och det är det som räknas. Eller?
Jag tänker däremot inte ens försöka förklara vad det är jag vill säga med det här inlägget. Jag behöver bara skriva av mig lite, och då blir det här. Så läs om ni vill men om ni inte förstår vad jag skriver så försök inte lista ut det heller. Det kanske inte ens finns en förklaring på allt. Speciellt inte på mina känslor.

Jag har läst lite i mina gamla dagböcker nu igen. Det slutar alltid med att jag gråter men ändå läser jag dem. Egentligen är det inga riktiga dagböcker heller. Det är kanske 10 sidor utspridda i olika anteckningsböcker. Dagbok har aldrig riktigt varit min grej. Men allt som står, det står i mitt namn. Sorgen, ångesten, paniken, paranoian, apatin. En del gånger tänker jag att det var förut, det är inte nu, jag är inte samma människa. Men hur kan jag säga det? Det är nu, precis nu, samma tankar, samma känslor, samma ångest och panik och samma jävla apati. Jag är samma människa. Kanske lite annorlunda, lite smartare, lite klokare, lite bättre, lite äldre, men fortfarande samma människa, och förmodligen lite sjukare.

Jag skulle gå hem ifrån Kajsa häromdagen. Loftgång, dörr, ett steg, tio trappsteg ner, två steg, dörr, ute. Jag hyperventilerade när jag kom ut. Jag var helt säker på att jag skulle dö när jag gick i trappen, helt säker. Jag skakade hela vägen hem på bussen.

 

Och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Ska jag stanna kvar? Ska jag springa? Vart? Hur långt? Jag vet inte åt vilket håll jag ska.
Och jag hatar det.

Det där som sitter i mitt bröst, som gör så fruktansvärt ont, det har lugnat ner sig nu, för tillfället iaf. Men det växer sig starkare hela tiden också, och det skrämmer mig som vanligt. Jag är trött på att vara rädd för mig själv. Hela tiden.

 

Men jag vinner nu. Impulserna är större än någonsin. Tankarna som kommer hela tiden, som hackar sönder min hjärna, mitt hjärta och min själ. Men dom vinner bara ibland. Sällan. Förut bejakade jag dom så fort dom dök upp, men nu kämpar jag. Trots att dom kommer oftare och är våldsammare.

 

"För ingen vågar tänka på vad som skulle kunna hända om någon tänkte tanken"

Jag kanske ska försöka sova istället? Love är hemma igen iaf, hon rymde för en stund sen. Pappa blir så arg på henne när hon gör så. Jag blir förbannad på pappa för att det är hans fel egentligen, han vägrar bara inse det. Väx upp förfan.
Jag är så arg nuförtiden också. Inte bara på pappa och mamma och bror. På alla. Varför kan ingen växa upp och ta sitt eget ansvar för saker och ting? Jävla idioter. Jävla idiotsamhälle. Alla skyller på systemet, men det är ju vi som skapat det.
Döda mig. Skjut mig.
Eller väx upp.

 

Jag har alltid hävdat att jag inte tillhör den här världen, och det står jag för, nu mer än någonsin. Jag är inte som ni, och jag kommer aldrig bli det heller. Jag är inte unik på det sättet, det finns fler, men jag är fortfarande jag, och jag tillhör bara mig själv, ni kommer aldrig förstå er på mig. Men det gör inget, för jag kan er utan och innan, så det är jag som har er. Inte tvärt om.

 

Stand beside them in the wind
they are dust that clings to your skin