Vissa dagar
Jag är så trött på den här stan. På skolan och allt akademiskt bullshit. Jag vill måla, rita, SKAPA. Inte räkna statistik och läsa femtioelvatusen sidor i lika många böcker som jag i vilket fall som helst inte kommer behöva eller lära mig någonting av. Jag försöker påminna mig själv om VARFÖR jag är här, varför jag gör det här, men vissa dagar är det jävligt svårt. Jag vill hem till gävle, jag vill hem till indianerna, till friheten och inspirationen. Men jag är liksom fast här. Jag behöver den här utbildningen för att över huvud taget ha en chans att få ett jobb. Varför ska det vara så svårt att leva på konst? Jag är jävligt skicklig på diverse konstnärliga saker, men det räcker liksom inte.
Jag är dessutom jävligt less på den här staden, och på människorna. Den här staden är det mest deprimerande stället jag någonsin har varit på. Och det gör mig rastlös. Sist jag var så här rastlös rakade jag av mig halva håret. Nu har jag töjt mina öron från 10 till 14, och från 1 till 4. Och klippt håret. Men det räcker liksom inte. JAG VILL ATT DET SKA HÄNDA NÅGONTING. Jag behöver nytt, jag behöver förändring, jag behöver spänning, jag behöver galna upptåg och adrenalinkickar.
Men det enda jag hittar här är tristess.
Jag är dessutom jävligt less på den här staden, och på människorna. Den här staden är det mest deprimerande stället jag någonsin har varit på. Och det gör mig rastlös. Sist jag var så här rastlös rakade jag av mig halva håret. Nu har jag töjt mina öron från 10 till 14, och från 1 till 4. Och klippt håret. Men det räcker liksom inte. JAG VILL ATT DET SKA HÄNDA NÅGONTING. Jag behöver nytt, jag behöver förändring, jag behöver spänning, jag behöver galna upptåg och adrenalinkickar.
Men det enda jag hittar här är tristess.
Fuck it.
Vi delar inte samma drömmar
Inte heller samma värderingar.
Men det ger dig inte rätten att lägga alla fel på mig.
Utkast: Mar. 13, 2013
Jag borde städa min lägenhet. Jag borde plugga. Jag borde umgås med folk. Jag borde så himla mycket att det liksom stannar av. Jag säger till mig själv att "imorgon! Imorgon ska jag städa och göra fint!" och "imorgon ska jag vara asduktig och plugga hur mycket som helst!"
Men så slutar det ändå med att jag sitter där i soffan (för jag har fortfarande inte skaffat några andra sittmöbler som t.ex stolar) med kaffekoppen framför mig och antingen spelar gitarr eller ritar.
Och vill ni veta en sak? Det känns helt okej. Jag kommer städa så småningom, och jag kommer panikplugga i sista sekunden, men just nu så känns det helt okej att låta bli alla "borden" och bara vara.
Och jag längtar hem nåt så fruktansvärt, men det är också okej. Om två veckor får jag komma hem och träffa alla underbara indianer, och min familj, och den vackraste pojken i världen.
Jag har det jävligt bra egentligen.
Men så slutar det ändå med att jag sitter där i soffan (för jag har fortfarande inte skaffat några andra sittmöbler som t.ex stolar) med kaffekoppen framför mig och antingen spelar gitarr eller ritar.
Och vill ni veta en sak? Det känns helt okej. Jag kommer städa så småningom, och jag kommer panikplugga i sista sekunden, men just nu så känns det helt okej att låta bli alla "borden" och bara vara.
Och jag längtar hem nåt så fruktansvärt, men det är också okej. Om två veckor får jag komma hem och träffa alla underbara indianer, och min familj, och den vackraste pojken i världen.
Jag har det jävligt bra egentligen.
Vintern blir aldrig vår
Så känns det iaf. Fastän solen har varit uppe flera dagar i sträck till och med här i Borås, så är det fortfarande svinkallt med minusgrader och blåst. Men våren kommer nog så småningom, jag måste sluta försöka stressa fram saker och ting. Helst av allt vill jag att tiden ska gå jättefort, samtidigt som jag vill att den ska stanna. Det här året bara rusar fram, det är redan mars, jag är inne på min andra termin på högskolan. Jag har hunnit med att klara tentor, faila tentor, åka på kollo och träffa massa underbara människor, tagit en tripp till gävle direkt efter det helt spontant för att hälsa på andra underbara människor, jag har varit på sittningar och jag har börjat rita igen.
Jag har det ganska bra egentligen. Men jag saknar gävle. Jag saknar Indianklanen och alla galenskaper de hittar på.
Jag pratar dagligen med en pojke som ger mig fjärilar i magen och gör mitt hjärta varmt. Och han får mig att sakna gävle ännu mer.
Jag skulle kunna skriva tusen saker till, men jag har ett avsnitt Grimm att titta på, och en hjärna som behöver sömn.
