"Jag som skulle vara ett skal
Jag som skulle vara så sval
Skulle ge mig själv en chans
Skulle hålla lång distans
Skulle råda evig fred
Skulle vara min egen smed
Så kom, kom igen
Det är redan rent försent
Du har gått mig i blodet"



Hemma i gävle efter en fin lördag/söndag i stockholm. Johan bestämde sig för att följa med han också. Det blev väl inte riktigt som vi hade planerat, men det var awesome ändå.
Jag är trött
och sliten
och lite bakisseg
Och jag borde sova nu
Men det känns som att att jag saknar någonting
Jag hittar ingen ro riktigt

Och det gör mig lite ledsen

Jag är trött idag.
Så fruktansvärt trött.


Jag vakande med ångest för första gången på jag-vet-inte-riktigt-hur länge. Fett jobbigt. Inte blev det bättre av att bussarna var överfulla när jag skulle ta mig till jobbet. Massvis med högljudda tonåringar tidigt på morgonen var lite mer än vad min ångest klarade av, jag spydde när jag kom fram till bomhus. Men trots det så tog jag mig igenom dagen på jobbet väldigt smärtfritt ändå. Så länge jag håller mig sysselsatt så går det ganska bra.

Dock är jag helt slut nu, och mina leder gör ont. Så jag tror att den här trötta lilla tjejen ska ta och pallra sig in i duschen en sväng, sen krypa ner i sin nybäddade säng och sova så länge hon kan! (dvs till kvart över fem när larmet ringer).


Så hoppas vi att morgondagen blir bättre helt enkelt.

Drog till Ljusdal igår och träffade min underbara Oan! Vi har inte setts på typ ett halvår, så vi gjorde det vi alltid gör, tittade på Förhäxad! Haha, löjligt, jag vet, men så underbart att återuppleva gamla minnen! Efter en lång sovmorgon så tog jag mig ändå hem till gävle igen.

Så. Nu har Caroline precis kilat hem ifrån kollektivet. Vi tillbringade kvällen med att dricka te, diskutera religion och krig, lägga pärlplattor och prata pojkar. Jag spelade lite gitarr också, jag har fortfarande inte helt fått skiten att flyta på som jag vill, men det fixar sig nog.

Nu ska jag sova, papi hämtar mig klockan 12.00, då ska vi till årsunda och träffa nya voffisen!

Och ja, mer intressant än så är väl inte mitt liv just nu. Jag jobbar 75% hela månaden, +inlärning på stadsbiblioteket som börjar nästa vecka. Sen sover jag och tittar på serier, samt skrattar med mina fina pojkar. Damn, vad jag kommer sakna dem om/när jag flyttar. Men jag har tänkt mer och mer på det, och jag tror att det blir bra ändå. Jag är sjukt taggad, och jag behöver en ny start. Förstå mig rätt, jag har allting jag älskar precis här, men det finns mycket jag vill glömma också, och jag vet att jag inte kan springa ifrån saker och ting, men det är inte riktigt det jag gör heller. Jag börjar nånting nytt. Nånting bra.

Och nu börjar jag gråta bara för att jag tänker på hur underbart jag faktiskt har det här hemma. Och att jag inte egentligen vill flytta, fast jag egentligen vill det.
Allting är så upp-och-ner och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att behålla fokus.

Fuck this. Jag behöver sova.

Jag kan ju lika gärna berätta det. Här och nu, eftersom min kära Zarah nämnde det på facebook.

Högskolan i Borås har ett bibliotekarieprogram. 180p. 3 år. examen i bibliotek- och informationsvetenskap.
Och ja, jag är jävligt sugen.
Så ja, jag kommer skicka en ansökning så fort dem öppnar för antagning.

Och nej, jag är inte helt säker på att jag kommer klara det. Eller att jag kommer trivas så långt hemifrån. Eller att det är någonting jag vill göra resten av mitt liv.

Men jo, det är värt ett försök. Jag vill, vill, VILL. Och jag tror att jag klara det. För första gången i hela mitt liv så har jag en riktig plan. Ett riktigt mål att kämpa för. Och för första gången så tror jag på mig själv, att jag KAN klara studierna, även 50 långa mil hemifrån. Att jag kan klara av att bo själv i en egen lägenhet.

Låt mig förklara lite. Sen jag tog studenten och flyttade till gävle har mitt liv varit en enda lång jävla berg-och-dalbana. Rehabilitering, möten, arbetslöshet och olika praktikplatser, fester och ångest. Jag försökte mig på en kurs på högskolan, misslyckades massivt och några månader senare blev jag inlagd på psyk. Tiden därefter fylldes av panikattacker, ångest, medicinering, möten och terapi.
Jag kämpade. Fick nystartsjobb i ett halvår som bibliotekarie. Sen har allting gått så fort, jag vikarierar en hel del på biblioteken häromkring. Och tanken slog mig redan efter en månad eller så på nystartsjobbet, att jag kanske skulle kunna tänka mig att plugga vidare. Sen har jag inte tänkt så mycket mer på det. Förrän nu. Jag var i borås i somras, och det var fett jobbigt att åka hem. Sen var jag där över nyår, jag ville så gärna stanna kvar att hade jag inte haft jobb här hemma hade jag nog blivit kvar ett tag.

Och jag har bestämt mig. Jag kommer söka. Kommer jag in så flyttar jag.

Och nej, det är inte något jag gör så lätt som ni kanske tror. Jag älskar mitt kollektiv. Jag älskar alla vänner jag har häromkring. Jag kommer flytta ifrån allting jag älskar. Jag kommer lämna alla som höll i mig när jag inte kunde stå, som höll mig levande tills jag kunde andas själv. Alla som tejpade ihop mitt trasiga jag, som älskade mig trots allt.
Om jag kunde så skulle jag stanna.
Men jag tror inte jag kan det, jag måste i alla fall testa att ge mig av. Prova något nytt.

Mitt hjärta gör lite ont

Men jag tror

Att jag klarar det

Den här gången



Kanske

Det har varit en bra dag idag. Jag vaknade, drack kaffe med Alicia, gick över till bror och matade katterna, myste i kollektivet, åkte ner på stan och lunchade, åkte hem och spelade gitarr, tittade på the big bang theory och åt B&J's, plockade ut en glasbit ur Charlies tå, drack mer kaffe, umgicks med Ullis, la pärlplattor.
Så, ja, bra dag.


MEN

Min hjärna går på högvarv och min kropp kan inte vara stilla. Jag tror jag har bestämt mig. Jag tror faktiskt det. Men jag vet inte. Inte än. Snart.

Fuck this.

Hata mig inte. Inte än i alla fall.
Beslutet är inte taget än.
Och det är inget lätt beslut.

Det gör jävligt ont i mig också.

Men för första gången känns det som att jag har en framtidsplan.
För första gången känns det som att jag tror på mig själv, att jag kan göra det här, att jag kan klara det.

Att jag har viljan och styrkan att faktiskt göra någonting mer med mitt liv.

Att jag faktiskt har ett mål och chansen att göra någonting bra, för mig själv.

Och det tar emot något så fruktansvärt att ens ta ett beslut, men jag måste göra det så småningom. Tro bara inte att jag lämnar allt jag älskar med lätthet, för så är det inte. Men jag vet inte vad jag ska göra annars.


Jag  vet  verkligen  inte


Jag hoppas att jag kommer fatta rätt beslut när det väl är dags. Tills dess kommer jag gråta, ångra mig, ångra mig igen, och hundra tusen tankar kommer förvirra mig.

Men hata mig inte.