Känner rastlösheten krypa inom mig igen. Jag vill ut, jag vill springa, jag vill vara fri. Luften håller på att ta slut igen, och jag skakar. Men jag ska klara det, jag tänker inte springa iväg. Jag tänker bara gå och duscha, länge, sen tänker jag läsa nån meninglös bok som harry potter och sen tänker jag sova. Men med lamporna tända och radion på såklart, för skuggorna har kommit tillbaka, dom viskar och försöker dra mig med in i det dunkla, men med lamporna är jag nästan säker på att jag kan få sova ostörd.

Jag har huvudvärk och mina muskler värker, tur att jag är ledig från skolan imorrn, jag skulle aldrig palla att gå dit nu. Jag måste borsta håret också, har inte gjort det på en vecka snart. Jag har inte vågat.

Men godnatt allihopa, hoppas ni har det mysigare än vad jag har.

Jag hatar känslan av tomhet, när den slår till känns det som om ingenting längre existerar, som om allting i hela världen är på väg in i ett stort svart hål och att man är ensam kvar. Och ensamheten kväver en. Spindlarna kryper prasslnade över golvet, väggarna, taket. Närmare. Viskningarna skriker hest, skrattar, hånar. De stirrande tomma ögonen lyser av hat. Och jag darrar.

Luften jag andas är på att ta slut, jag känner paniken komma krypande. Regnet smattrar mot rutorna och jag tror att dom kommer gå sönder snart, spricka, falla ner och krossas. Precis som jag själv. Jag känner hur jag faller, hur jag landar. Jag kan känna glassplittret mot mina ben, mina armar, mitt ansikte. Bitarna smeker min hud med en kyla som får mig att stelna. Men det gör inget, för ljudet av regnet som träffar marken får mig att andas igen, regnet sjunger den vackraste sången av alla och det gör mig lugn. Och blodet som glaset tvingat fram får mig att le, för det skänker mig en trygghet inget annat i världen kan. Jag känner hur tomheten lämnar mig, hur spindlarnas prassel försvinner, hur viskningarnas skratt tynar bort och försvinner. De tomma ögonen bleknar bort. Men jag orkar inte resa mig upp, orkar inte röra mig.

Så är det här slutet?

Nej, för jag ska kämpa till mitt sista andetag. Och regnet får mig att andas, blodet får mig att le. Jag lever för ett tag igen.